Varför ska det vara så svårt att hålla sig till sanningen?

Jag vet inte längre vad jag skall tro om varelsen homosapiens... De olika kategorierna så som vänner, bekanta, släktingar etc.

Har vi ett inbyggt system i kroppen som gör att vi hellre tar till en lätt lögn än att ge sanningen en röst?

Vad är det som gör att vi så desperat försöker hålla i nått som uppbarligen inte finns samma önska från den andra parten att hållas vid liv? & sen när vi får en halvhjärtad bortförklaring så svarar vi med ett -det är ok. Istället borde man räta på ryggen & säga. NEJ- DET ÄR INTE OKEJ. Det är inte ok att du hanterar vår relation som nån jävla dörrmatta. Det är inte ok att du ger mig hopp om att nu ska de bli annorlunda & sen försvinner du snabbare än houdini igen. NEJ NEJ NEJ. Ska de va på det här viset så tackar jag för kaffet & säger adjö.


Jag skulle vilja att nån som inte längre kände av en eller annan anledning att relationen inte funka sa till mig att vi lägger ner detta nu. Jag vill inte att vi skall vara ovänner men det funkar inte. Självklart hade de kännts för jävligt men iallafall skulle de kännas ärligt.

Men antar att den som inte säger nej är lika feg som den som inte säger något alls.